Dags för en rejäl utbildningslinje!

I Sverige är det 465 000 människor som är arbetslösa, 8,8 procent (7,5 procent vid säsongsrensning). I euroområdet är det 17,8 miljoner som är arbetslösa, 11,2 procent. I hela EU ligger siffran på 10,4 procent. Respektingivande siffror som visar att många, många människor riskerar att slås ut från arbetsmarknaden, inte bara på kort sikt utan också på lång sikt. För Sveriges del handlar det om att det skapas fler jobb men också att arbetslösa får nya kunskaper. Samma sak gäller det för dem som har ett arbete. Synd att utbildning i dagens Sverige är nedvärderat.

Nu kommer garanterat en och annan borgerlig debattör, politiker och tyckare att anse att jag är snett på det. Om det är några som minsann har uppvärderat utbildningen i Sverige så är det Jan Björklund och alliansen. Förändringar, nya skollagar, betyg och liknande har satt svensk skola på rätt köl. Nu går det uppåt. Så kan dessa personer resonera men tittar vi mer noga ser vi att så är inte fallet.

Jan Björklund och högeralliansen har inte alls uppvärderat utbildningen. Via retoriken har man försökt men i verkligheten har inte något nytt hänt. Orsaken är att Jan Björklund och högeralliansen inte har förstått hur dagens moderna samhälle ser ut och man har missat helt vad framtidens samhälle kommer att bära med sig.

Vi vet i dag att utbildning är en färskvara. Även om du läser en inriktning på gymnasiet och sedan fortsätter med den på högskola direkt efter avslutade gymnasiestudier måste man hela tiden förkovra sig, fortbilda och vidareutbilda sig för att inte tappa i kunskaper. Vi vet också om att i dag är det ett krav att människor ska kunna ha olika karriärer under sitt yrkesverksamma liv. Människor ska vara beredda på att kunna byta yrke även sent i sitt liv. Inget är längre hugget i sten.

Det Jan Björklund och högeralliansen har gjort är att i tidig ålder låsa fast människor i ett livslångt yrkesval med mycket små möjligheter till att ta sig in i nya yrken och branscher. Krav som dagens och morgondagens arbetsmarknad ställer. Man har helt förbisett hur verkligheten ser ut. Istället är man fast i en samhällsbild från 1950-talet verkar det som där du kunde räkna med att arbeta inom samma yrke, ja till och med hos samma arbetsgivare hela ditt yrkesverksamma liv. Så är det dock inte i dag 2012 och definitivt inte 2020.

Utbildning måste uppvärderas och det görs inte genom svulstig retorik och att man i början av människors liv låser fast dem i speciella fack. Det handlar istället om att skapa ett utbildningssystem och arbetsliv som korsar varandra och som tillåter att människor går ut och in i hela tiden. För att åstadkomma detta behövs det:

1: Ett nytt studiemedelssystem som inte begränsar antalet terminer en människa kan få ersättning för att den studerar som det är i dag. Kanske studielön behöver införas.

2: Kompetenskonton. Varje arbetstagare ska ha ett kompetenskonto som kan användas både för att vidareutbilda sig inom det yrke man har valt eller användas för att studera till ett helt nytt yrke.

3: Inför bonussystem baserat på arbetslivserfarenhet för att kunna studera vidare. Öka möjligheterna för den som arbetar att studera vid högskola/universitet genom att den som arbetar/är arbetslös kan tillgodoräkna sig sina arbetsår i poäng. Ska Sverige ha en modern arbetslinje så ska det löna sig att arbeta i alla dess delar. Detta är ett viktigt steg för att det ska löna sig att arbeta och VÅGA byta karriär. Finns inte denna möjlighet bestraffas den som arbetar och det anser jag inte är en arbetslinje.

4: Öka arbetsgivarnas möjligheter till vidareutbildning och kompetensutveckling av sin personal.

5: Ge småföretagare möjligheter till utbildning av olika slag.

Vi vet om i dag att dagens arbetsliv sliter ut människor på ett helt annat sätt än innan. Både människor och arbetsgivare har helt andra krav i dag på varandra. Byte av karriär är ett måste för att människor ska kunna hålla ett helt yrkesverksamt liv men också kunna bli än mer produktiv och på det sättet skapa nya möjligheter för sig själv och andra. Om Sverige ska vara en nation som ligger i framkanten och klara av den globala konkurrensen behövs ett nytänkande. Utbildning under hela livet är den väg vi ska gå. Dags att vi gör det också.

Martin Moberg skriver om att nu är det upp till S rörande det livslånga lärandet. Jämlikhetsanden skriver om kompetenslinjen, som är ett bättre begrepp än det jag använder i min rubrik. Röda berget skriver om extremhögern. Johan Westerholm om att vatten är farligare än kärnvapen, utifrån Syrien och Mellersta Östern.

Verklighetsbaserad jobbpolitik!

Socialdemokraterna får ett allt starkare stöd för sin jobbpolitik av svenska folket. Det är 32 procent som har störst förtroende för socialdemokraterna i denna mycket viktiga fråga. En klar ökning sedan i vintras. Moderaterna får bara stöd av 26 procent. Alla andra partier ligger mellan 1-3 procent. För Centerpartiet, som får en procent, måste detta vara ett slag i ansiktet då Annie Lööf har försökt att profilera sig hårt i denna fråga. Cirka 34 procent är osäkra. Det går att ta del av i dag i olika tidningar.

En av de viktigaste frågorna hos det svenska folket är jobbfrågan. Det är en fråga som alltid toppar i valen, men också mellan, och det parti som har bäst jobbpolitik har också varit det parti som fått förtroende att leda landet. Det vet alla partier i Sverige.

För moderaterna måste detta vara som att dra undan mattan under deras fötter. Jobbpolitiken har setts av Fredrik Reinfeldts som hans stora fråga, tillsammans med ekonomin. Det har pratats om arbetslinje, jobb, att politiska förslag som han har infört ska få fart på jobben, få fler anställda och minska på utanförskapet.

Vi kunde se denna inställning under partiledardebatten i början av maj där Fredrik Reinfeldt föraktfullt kallade socialdemokraternas förslag, om att staten, forskningen, näringslivet och facken skulle ständigt mötas, diskutera och arbeta fram förslag för att fler jobb ska skapas, för kafferep. Han vägrade att diskutera hur verkligheten ser ut med massarbetslöshet och en ungdomsarbetslöshet som har skenat. Istället tjatade han och hans allianskollegor om att sysselsättningen har ökat.

Under Fredrik Reinfeldts första år vid makten sjönk arbetslösheten. Efter 2008 har massarbetslösheten bitit sig fast och ökat allt eftersom. I dag ligger arbetslösheten på 8,8 procent, 465 000 personer.

Svenska folket är trött på detta och vill se förändring och nytänkande. Här kommer socialdemokraterna in. Under Stefan Löfvéns ledning har socialdemokraterna format en jobbpolitik som fokuserar på att fler arbetstillfällen ska skapas. På det sättet får fler människor arbete och nya möjligheter att bli nya värdefulla medarbetare men också skapa egna företag som i sin tur anställer. Till detta ska också läggas en utbildningspolitik som utgår ifrån att även arbetskraften behöver ständigt nya möjligheter till utbildning. På det sättet kan arbetslösa, men även anställda, vidareutbildas och bli än mer attraktiva för arbetsgivarna.

Utifrån mätningen går det att dra slutsatsen att svenska folket gillar socialdemokraternas jobbpolitik. Grundtankarna gillas, liksom de förslag som har kommit så här långt. Utifrån den partikongress som går av stapeln nästa år borde resultatet bli ännu bättre och stödet öka än mer. Trots det förbättrade stödet är det nu viktigt att behålla stödet men också arbeta ännu hårdare vinna ett allt mer ökat stöd utifrån skarpa förslag. Det är i valet 2014 som det hela avgörs.

Sebastians tankar visar på skillnaderna mellan socialdemokraternas och moderaternas jobbpolitik. Högbergs tankar om barnfattigdomen och att det är dags att leverera. Tord Oscarsson om ett ökat stöd för socialdemokrateras jobbpolitik. Martin Moberg skriver om att politik handlar om att välja väg och det måste man i jobbfrågan.

Massarbetslösheten ökar

I dag presenterade Konjunkturinstitutet hur den svenska ekonomin ser ut. Det ser inte bra ut. Ekonomin i Sverige bromsar in och arbetslösheten har nått nivån 8,8 procent. Det här borde få varje debattör, politiker och ledarsida att fokusera sin energi på, vilket jag hoppas. Fredrik Reinfeldts låt gå mentalitet och politik har inte satt fart på Sverige. Det är dags att sätta fart.

I dag har en del ledarsidor fokuserat sig på att hylla RUT och ROT men det faller ganska platt till marken med tanke på det KI idag presenterade i dag. Nedväxlingen av svensk ekonomi har det varnats för under en tid men det verkar som att många har blundat för detta, speciellt regeringen Fredrik Reinfeldt.

Den inhemska ekonomin har problem. Det är den del som regeringen Fredrik Reinfeldt har lagt ned mycket energi och pengar på. RUT och ROT får här utgöra grundexempel tillsammans med sänkt restaurangmoms. Byggsektorn har problem och är tvungen att avskeda personal nu. Den privata tjänstenäringen är svag och detaljhandeln har problem. Den enda delen av svensk ekonomi som håller igång, och som är trots allt viktig för svensk ekonomi, är den exportinriktade delen. Tillverkningsindustrin steg men tyvärr kommer även här ske nedskärningar av personal. Det står ganska klart att svensk ekonomi befinner sig i allvarlig kris och regeringens satsningar inte har fungerat. Något som ledarredaktionerna borde fokusera på.

Massarbetslösheten ökar, upp till 8,8 procent, säsongsrensat till 7,5 lägre än i maj men högre än i april. Antalet arbetslösa är 465 000 personer. Det här är en oroande utveckling som socialdemokraterna inte bara har varnat för utan också lyfter fram politiska förslag för att lösa. Det går inte att luta sig tillbaka och hoppas att marknaden ska sätta fart igen och att man därmed ska kunna ta åt sig äran av det. Nya tag behöver göras.

Om regeringens åtgärder hade haft effekt borde ekonomin gå bättre, speciellt den privata tjänstesektorn och byggbranschen. Nu görs inte det. Svenskarna kommer inte heller att gå ut och äta mer när ekonomin försämras och fler människor blir arbetslösa. Den ekonomiska utvecklingen är negativ. Tyvärr togs inte chansen av regeringen i fjol och i år för att kunna lägga grunden för att få fart på svensk ekonomi och bygga landet starkare på kort, medel och lång sikt.

Eurokrisen påverkar hela världen. Vi kan se, som följer utländsk media, att världen har bromsat in. Ett antal områden har lägre tillväxt medan andra saknar detta. Sverige är en del av världen, även om en del inte verkar inse det. Man må glädjas över exempelvis starkare krona och att räntan sjunker drastiskt på grund av att andra flyr till säkrare statspapper men det är också ett klart tecken på att resten av världen går dåligt. För svenskt näringsliv är det ett problem med att kronan stärks efter som deras varor och tjänster blir dyrare än konkurrenternas. Då säljer man mindre och arbetslösheten ökar.

Arbetslösheten ligger som sagt i juni på 8,8 procent (7,5 procent). När den var på denna nivå i slutet av 2009, samt högre 2010, var oron stor och diskussionen intensiv. Nu sticker arbetslösheten upp igen. I KI:s undersökning säger själv olika branscher att de kommer att avskeda. Vi vet hur utvecklingen kommer att se ut.  Det är dags att det politiska samtalet kommer tillbaks till vad det hela handlar om. Det handlar om massarbetslösheten!

Högbergs tankar om dagens utspel från socialdemokraterna om bostadspolitiken. Röda berget ser positiva anslag i förslaget medan Johan Westerholm vill se mer konkreta förslag. Martin Moberg om ett bra förslag men det behövs mer. Veronica Palm om att det måste investeras mer i byggandet. Peter Andersson om att det äntligen finns hopp om bostadspolitik igen.

Är Europa förlorat?

Det är med ledsamhet som jag följer utvecklingen i EU och då speciellt euron. Själv röstade jag nej till euron i folkomröstningen och glad för det men samtidigt innebär krisen för euron också en enorm kris för resten av Europa och världsekonomin. Det vi nu ser är förutom en kris för euron också en kris för europeisk höger.

Eurokrisen har varit i gång sedan 2008. Redan med Irlands ekonomiska problem var det klart att fler länder skulle drabbas om inte EU och euroländerna valde att aktivt göra något åt problemen. Resultatet blev tvärtom. Regeringarna runt om i Europa valde istället att ducka och fortsätta med sitt eget.

I ett läge när krisen slog till rejält på flera fronter, där Grekland satte igång det hela, utgick jag, men även andra, ifrån att nu skulle euroländerna enas och ta itu med detta utifrån ett konstruktivt och framtidsinriktat tänkande. Det folket i Europa fick var istället regeringschefer som pekade finger åt varandra och letade efter syndabockar att skylla på, sätta press på dessa och sedan sittande på sina egna rum hoppas att det skulle räcka samt att ingen skulle avslöja deras oförmåga.

För just oförmåga är det som mest kännetecknar hela hanterandet av eurokrisen. Så pass mycket att dagens regeringschefer kan gå till historien som de som sänkte hel euron. Något jag inte tror de är intresserade av men som samtidigt skymmer möjligheten att lösa det hela.

Jag anser att problemet med att eurokrisen inte kan lösas handlar om två huvudområden, nu fokuserar jag på det politiska och inte det ekonomiska (då det inom det senare finns en rad olika saker som skapar problem).

1: Kortsiktigt tänkande. Vi kan se att dagens politiker tänker knappt ett år framåt i tiden. I Sverige är detta klassiskt. Vi har kunnat se hur den budget som presenteras helt och hållet fokuserar på ”nästa år”. Istället för att ha ett långsiktigt tänkande med en klar vision handlar i dag budgeten om att den ska gå ihop ett år i taget. Tyvärr är politiker, oavsett om det gäller ett land eller på kommunnivå, helt och hållet inkörda på detta. Det skapar problem som gör att man missar att de långsiktiga lösningarna också är de bästa.

2: Prestige. Vi kan se i det ena nyhetsinslaget efter det andra från EU hur politikerna i de olika länderna har satt sin egen prestige i att klara av det hela utifrån den väg som man har stakat ut. Istället för att ta till sig fakta och bygga en hållbar utveckling från detta blir den färdväg som euron färdas på överordnat allting annat. Den politiska prestigen är viktigare än något annat. I detta ligger också att framhäva sig själv på andras bekostnad, fara med osanning om hur problemen i de olika länderna har uppstått samt gardera sig själv hela tiden.

Det är två stycken saker som har låst fast politikerna i ett spel där var och en försöker visa sig slagkraftig men man vill göra det på andras bekostnad. Det som verkligen behövs är inte politikerna beredda att göra.

I EU har arbetslösheten stigit till närmare 24,868 miljoner människor, i maj (11,1 procent) och i euroområdet är det 17,561 miljoner. Eurostat räknat med att arbetslösheten ska fortsätta att stiga. Samtidigt ökar fattigdomen i EU. Det här är en utveckling som det går inte att blunda för. Jag kräver mycket mer av Europas regeringschefer. Det vi ser nu är rent ut sagt för dåligt.

Svenska Dagbladet i en analys.

Dags att lyfta välfärdsdebatten

I Dagens Nyheter, Aftonbladet och Svenska Dagbladet har det på kort tid publicerats tre stycken debattartiklar som handlar om en och samma sak, om än på olika nivåer. Två av debattartiklarna handlar om hur socialdemokratin ska förhålla sig till vinst i välfärden. Den tredje fokuserar på ett försök att utifrån det privatas eget synsätt försvara varför man anser sig behövas inom välfärden. Alla tre försvarar vinstuttaget och varför det behövs. Det alla tre debattartiklarna missar är för vem som välfärden finns till för.

Det är en riktig offensiv för att försvara vinstuttag och det privata inom välfärdssektorn. Innan har ledarredaktionen på exempelvis lokaltidningen Ystads Allehanda försökt sig på samma sak. Lansen för att försvara dagens system har lyfts upp och pekar mot alla som har en annan åsikt. Ve den som tycker annorlunda. De hotar att kasta hela välfärden in i totalt kaos. Speciellt socialdemokraterna.

Debattörerna gör vad de kan för att försvara ett system som forskningen har tittat närmare på. Resultatet är att det går inte att säga att privata utförare inom välfärden har inneburit höjning av kvaliteten och ett effektivare sätt att hantera skattepengarna på. Trots det väljer alla debattörerna, ledarredaktioner, politiker med flera att bortse från det.

Istället framförs försvar utifrån vad man själv tycker sig se, uppleva och försöker försvara. Ett system som har sin utgångspunkt i följande. Det privata och marknaden skapar högre kvalitet och använder skattepengarna effektivare. Marknaden är med andra ord bäst på att lösa samhällets uppgifter.

Forskningen pekar som sagt på att detta inte är sant. Varje seriös politiker, debattörer med flera måste utgå ifrån fakta. Gör vi det framträder en annan bild som slår sönder den målning som har fått styra diskussionen om välfärden och dess framtid.

Tiden har dock sprungit ifatt dessa systemkramare som har skapat och/eller försvarar ett system som utgår ifrån att den viktigaste i välfärden är utföraren. Utifrån min och socialdemokratins utgångspunkt är det inte utföraren som är viktigast utan faktiskt den som använder sig av välfärdens tjänster.

För varför finns dessa tjänster?

Tanken med välfärden handlar om följande:

1: Ge alla människor en bra start i livet och ha tjänster som är kompensatoriska. Oavsett bakgrund och grundmöjligheter ska alla människor för tillgång till samma möjligheter i livet och därmed kunna förverkliga sina drömmar om det goda livet. Förskolan och skolan är ett typexempel på detta.

2: Människor i en utmanande situation behöver tillgång till tjänster som stärker och förstärker deras självständighet och delaktighet men också sådana som skyddar, lindrar och vårdar.

3: Omfördelning från de som har gott om det till de som har mindre för att de senare ska kunna få möjligheter. Möjligheter som kommer hela samhället till del.

Det finns ytterligare saker men jag anser att dessa tre utgör grunden.

Så vem är det som ska ta del av dessa tjänster och som ska vinna på dem? Ja, inte är det utföraren utan det är individen. Vinner individen på det vinner också hela samhället, både på kort som lång sikt.

Försvaret av vinster i välfärden och de rådande systemet cementerar ned oss alla i en situation där utföraren blir det viktigaste, individen tappas och det resultat vi alla har tagit del av via media kommer att fortsätta. Vi måste vända på detta och åter sätta individen i centrum, som vi tänkte från början. För socialdemokratin finns det därmed en sak att göra. Bygg om hela välfärden från grunden och sätt den enskilde i centrum. Gör vi det har vi skapat något som gör att välfärden verkligen blir i den enskildes tjänst. Vinstdrivna verksamheter kommer därmed inte att vara ett alternativ. Låt oss diskutera detta istället.

Röda berget skriver om bolgasmegafonen Vidar Andersson. Martin Moberg i en kritisk blogg om Vidar Anderssons syn. Jämlikhetsanden fråga om LO har lärt sig något om lobbying. Högbergs tankar om att debatten är igen fokuserad på vinsten men diskussionen innehållet lyser med sin frånvaro.

Minnesceremonier - början på framtiden

I dag är det ett år sedan det fasansfulla hände i Norge där 77 människor fick se sina liv släckas medan åtskilliga andra skadades. På Utöya dog 69 personer för att de var socialdemokrater och stod för ett samhälle av tolerans, mångfald, solidaritet och tron på att framtiden kan bli bättre. Minnesceremonier avlöser varandra i dag, inte bara i Norge utan också i Sverige. Ystad hålls en sådan med start klockan 20:00 på Österportstorg för att sedan följas av en marsch till Stortorget.

Nu sitter jag och tittar på minnesdagen ifrån Norge. Det är med blandade känslor jag tittar på det. Det är sorg över det som skett men samtidigt är jag glad över att se alla människor som i dag strömmar till Utöya för att hedra och minnas alla de som dog och skadades. Detta är en dag att minnas men minnesceremonierna får inte bara vara slutet på ett svårt år utan måste också vara ett rejält avstamp i diskussionen över vad det är för samhälle som vi vill ha och hur detta ska förverkligas.

När bomben small av i Oslo var vissa snabbt ute och sa att det var Al Qaida. Direkt var det högerextrema, och medlemmar samt politiker i sådana partier, ute och började spy galla över invandrare. De blev tysta när sanningen kom fram men då började de att försöka distansera sig från det samtidigt som de försökte att utnyttja det som hände.

I dag är vi här, ett år senare. Debatten har åter svängt åt det invandrarfientliga och rasistiska hållet. Dessa partier och personer kryper sakta framåt med sin retorik och sitt sätt att se på andra människor och sin omvärld. Även andra partier som sitter och styr använder sig av innebörden i sättet att prata men inte samma ord. Dock handlar det om ”vi” och ”dem” där ”dem” ska inordna sig annars ska de ut.

Vi har alla ett ansvar för att föra debatten vidare och verkligen diskutera vad det är för samhälle som ska finnas. Ska det finnas ett samhälle som delar upp, som exkluderar, som pekar ut, isolerar och bygger på rädsla för andra och för det som sker runt om i världen? Eller är det ett samhälle som ska bygga på gemenskap, solidaritet, trygghet, hopp, möjligheter och tron på att vi tillsammans kan skapa en bättre värld för alla?

Attackerna var riktade mot socialdemokratin i Norge men också socialdemokratin i sin helhet. Det var en attack på vår frihetsrörelse som anser att vi alla är lika värda och att vi alla ska ha samma möjligheter i livet. Det är en frihetsrörelse som verkligen frigör den enskildes frihet och dennes möjligheter att forma sin egen framtid. En frihetsrörelse som bär med sig fröet till en bättre morgondag.

För oss socialdemokrater vilar ett extra tungt ansvar för att verkligen ge liv till en bättre framtid och tillsammans med alla andra bygga ett bättre samhälle. För mig är dagens minnesceremonier ett avstamp till att skapa ett samhälle där alla kan finna sin plats och som ger hopp samt förverkligar människors drömmar om detta goda livet.

I dag minns vi men i morgon börjar det hårda arbetet.

Peter Högberg om ett år som har gått. Johan Westerholm skriver om att nu måste politiken fokusera på rätt saker. Martin Moberg om minnesdagen. Ola Möller om att hedra offren. Veronica Palm om vår frihetsrörelse.

Vad tänker S i Stockholm göra för 47 400 studenter?

Närmare 47 400 studenter fick besked om att de har kommit in på en utbildning på någon av Stockholms lärosäten. Det är 2 000 fler än 2011. Många finner Stockholm attraktivt och vill studera där men det som möter en student är bara 12 000 studentlägenheter, varav 83 stycken nya byggdes förra året. Behovet ligger på närmare 7 000 – 8 000. Nu styr inte socialdemokraterna i Stockholms stad eller i de flesta av Stockholms läns kommuner, med vissa undantag, men vad tänker partiet göra för områdets studenter?

Stockholm är en viktig motor i svensk ekonomi, finns dock fler motorer. Många vill plugga, bo och arbeta i denna stad och län. Här finns möjligheter till att skapa sig en framtid som man är nöjd med men också vara med och utveckla området på olika sätt. För den som vill studera erbjuds det lärosäten av hög kvalitet och sedan ett arbetsliv som det går att göra karriär inom. Perfekt för en stad som vill ligga i framkanten.

Det borde med andra ord vara ett gyllene tillfälle för Stockholm att skörda frukterna men istället riskerar ”skörden” slå helt fel. Bristen på studentbostäder slår hårt mot studenterna som därmed inte kan gå den utbildning de vill gå. Stockholm blir den stora förloraren på detta.

Vad gör socialdemokraterna i Stockholm för att möta detta? Jo, fokus verkar mest ligga på att stoppa Slussen och förändringen av den. Nu vet jag att det finns en del saker att fundera närmare på när det gäller det projektet men allt för mycket energi har lagts på detta. Istället borde socialdemokraterna, både i staden och länet, fokusera sig på studenternas och de ungas situation rejält. Bostäder är en bra fråga att gå in i, diskutera och komma fram med skarpa förslag som leder till att byggnationen skjuter rejält med fart, att lärosätena får studenter och att Stockholm begåvas med människor som kan se Stockholm utifrån annat ljus.

Stockholm har en dragningskraft men i takt med att studenterna får svårt att bo, tvingas tacka nej till kurser och program kommer detta att minska. Människor kommer att söka sig till andra städer för att få förstklassig utbildning. Socialdemokraterna har med andra ord en perfekt möjlighet att ta tag i denna fråga, plus andra som har med studenter att göra, och visa att det är S som inte bara ser dagens problem utan lyssnar samt kommer med skarpa förslag som gynnar människor på olika sätt.

Det är med andra ord dags för S att ta tag i denna mycket viktiga fråga och visa att det gör faktiskt skillnad vem som styr.

Johan Westerholm om en stormakt i gungning, vilket Martin Moberg också lyfter upp.

Är detta humor?

Ibland undrar jag hur vissa människor tänker. Det som verkar vara humor visar sig inte vara humor utan något som är osmakligt och visar på att vårt samhälle inte har kommit så långt som man önskar. Det TomelillaHyrkart nu har gjort visar på hur fel det kan gå.

I Sverige har vi beslutat att införa likabehandling och likabehandlingsplaner. Det går ut på att den som känner sig kränkt har tolkningsföreträde och ingen annan kan säga emot. Allt detta har gjorts för att skydda människor från att utsättas för trakasserier, mobbning och andra övergrepp. Över hela den politiska linjen har detta accepterats. Det är därmed sorgligt att se hur vissa inte tar detta på allvar.

Jag vet inte hur många av er som har följt nyheten från Simrishamn där en korvförsäljare hamnade i blåsväder efter att ha satt upp en bild på en korv som hålls i en kvinnlig hand och ena änden omsluts av röda läppar som associeras till en kvinna. Det slogs upp stort och fick många att engagera sig.

Det var de som ansåg att bilden var kränkande och förde fram detta. Utifrån vad vi har bestämt i Sverige så är det rätt att agera på det sättet. Det dröjde inte länge förrän andra valde att ta fighten och ansåg att det var väl inte så farligt. De kvinnor som klagade skulle inte göra det utan fokusera på andra saker istället. Allehanda skumma kommentarer haglade med samma innebörd. Man ska se det hela som humor och inget annat.

Nu har Tomelilla Hyrkart tagit detta så kallade ”humoristiska” ett steg längre eller rättare sagt kört rakt in i väggen. Jag vet inte vem som har kläckt ur sig detta men det är inte bra. Jag förstår inte hur sådant här har kunnat godkännas. Någonstans har det blivit duktigt fel och det behöver rättas till. Sådant här får inte förekomma i dagens Sverige år 2012. Jag trodde faktiskt att vi hade kommit längre. Det här är för sorgligt.

Privatiseringsdebatten är så 1900-tal

Det finns en blå tråd som går genom moderaterna, Folkpartiet, Centern och kristdemokraterna som följer dem i det mesta som beslutas. Det handlar om att marknaden är bättre på att lösa uppgifter. Privatiseringsivern styr deras politik och beslut. Till och med när forskningen och verkligheten kan visa på problem med detta tänkande tror man än mer på privatiseringen. Istället för att leva i nuet och inse vad som är på gång väljer man att leva kvar i nyliberalismens glada 1990-tal.

Debatten om det privata kontra det offentliga har fastnat i ägandefrågan. Stat vs marknad. Antingen är man för det ena och därmed mot det andra. Helst ska det ena omfamnas lite mer än det andra. Oavsett vilket försöker partierna ställa upp sig längs denna konfliktlinje, antingen av övertygelse eller utifrån en rädsla att förlora väljare. Jag skulle vilja tillföra ytterligare en dimension i denna debatt som utgår ifrån hur vårt samhälle ser ut och vad vi måste lära oss av detta.

Dagens svenska samhälle kännetecknas av demokrati. Speciellt är det demokrati inom det politiska området. Vi försvarar demokratin och vill gärna att andra länder också ska få ta del av det demokratiska samhället. Ett samhälle som är bra för människors frihet. Frågan vi måste ställa oss är om det är mer, samma eller mindre demokrati som vi vill se framöver. Vem som ska utföra eller äga något handlar i grunden om hur mycket demokrati som vi vill ska finnas och därmed hur mycket som vi människor tillsammans ska äga och bestämma över.

I dagens samhälle kan vi se allt mer hur människor vill vara med och ta ansvar. Nu handlar denna vilja inte om att välja utförare. Det är ett rent önsketänkande som framför allt nyliberalerna i moderaterna hårt kämpar för men också vissa inom vänstercenterdelen. Vi måste förstå vår egen nutid för att på allvar inse att det människor vill är faktiskt att vara med och bestämma innehållet i de tjänster som man tar del av. Nuet handlar om detta men framtiden kommer att handla än mer om detta.

Den allt mer accelererande globaliseringen ställer helt nya krav på vårt samhälle. Vi blir mer sårbara för denna konkurrens men vi kan också vinna allt mer på den. Ett samhälles förmåga att kunna rusta sina medborgare och arbetsgivare rätt blir allt mer viktigt. Förr räckte det med att satsa på vissa så att de kan leda resten. Efter hand har det blivit allt viktigare att få med allt fler. I dag men framför allt blir det oerhört viktigt att få med alla. Vi kan inte tappa någon men framför allt kan vi inte hamna efter andra länder och områden i världen. Därmed blir det viktigt att diskutera vad samhället ska äga för att ge landet i sin helhet en klar fördel gentemot andra länder.

Tyvärr är detta något som inte diskuteras i den politiska debatten. Jag förstår det ur en synvinkel då det ställer pedagogiska krav på den som pratar om det och det är enklare att förhålla sig till svartvita bilder. Trots det måste vi socialdemokrater visa på att dagens och morgondagens makthavare måste förstå hur samhället ser ut och vad framtiden för med sig. Utifrån det är det mycket lättare att diskutera och komma med nya lösningar.

För lösningen ligger i att hamna mellan stat och marknad med individen och det demokratiska samhället i centrum.

Peter Högberg om det privata ägandet av exempelivs Bilprovningen och Apoteket. Röda berget frågar när moderaterna tänker sälja ut en domstol. Johan Westerholm diskuterar utifrån olika vinklingar om privatisering och samhällsägande. Martin Moberg om myndighetsutövning som är till salu. Röda berget för fram att moderaterna försöker med dimridåer i diskussionen om Bilprovningen. Claes Krantz varnar för den naiva synen på marknaden.

Sverige borde satsa än mer på högskolan. Vad händer? Jo, regeringen minskar antalet platser. Inför uppstarten i höst är det 1 000 färre platser.

Arafat blev mördad!

Under en längre tid har det misstänkts att Yassir Arafat, Palestinas president, blev förgiftad. Det hade tidigare hittats det radioaktiva ämnet polonium på hans kläder. Man har grävt upp hans kropp och låtit undersöka den. Forskare kan nu bekräfta att man även har funnit ämnet i hans kropp. Slutsatsen från forskarna är glasklar. Yassir Arafat blev mördad.

Tänk att få läsa detta i dagspressen eller höra en journalist berätta om detta i tv eller radio. Det hade varit nyheter som hade slagit det mesta som vi har fått tagit del av under senare tid. En nyhet som hade varit toppnyhet på de flesta nyhetsbyråer samt CNN, Sky News, BBC World, Al Jaseera, France 24 med flera. Det hade spekulerats och diskuterats enormt mycket. En viktig fråga att lyfta upp är vad kommer att hända efter att en nyhet om att Arafat blev mördad har släppts.

Västra Asien är i dag ett område där det händer mycket. Vi har alla kunnat följa den ”arabiska våren” där blicken är fäst på Syrien. Israel-Palestinafrågan är något som världen har brottats med sedan 1948. Allt som sker här påverkar världsekonomin, världspolitiken och därmed oss alla. Om det skulle bekräftas att Yassir Arafat blev mördad kommer det att hända saker som kommer att få återverkningar på resten av världen.

Vad skulle hända om det visar sig att han blev mördad? Blev han mördad av någon av sina egna? Av en konkurrerande politisk kraft? Av Israel? Av en annan stat i västra Asien? Av någon utanför området i en annan del av världen? Hur kommer scenariot se ut? Kommer det hela att explodera?

Oavsett vilket är det många länder i och runt området som nu kommer att hålla andan för att få reda på om Yassir Arafat blev mördad. Om han inte blev det kommer många att andas ut men skulle det finnas bevis på att han blev det blir det oerhört viktigt att snabbt ta tag i skeendet och göra allt vad man kan för att krutdurken inte ska smälla av.

För om det smäller kommer människor att dö, områden att förstöras, oljepriset att sticka iväg, världsekonomins nedgång accelerera mer med stora påverkningar för oss alla. Då kvittar det att man har en ”välskött” ekonomi.

Nu håller med andra ord världen andan.

Vår frihet hotas

I går gick det att läsa i Aftonbladet om att en facklig representant har blivit misshandlad och hotad av kriminella med kopplingar till ett bemanningsföretag. Facket hade kallat till förhandlingar rörande ogiltiga uppsägningar, löneanspråk och utebliven semesterersättning. En av de fackliga representanterna blev sedan misshandlad och hotad i sitt hem samt tvingad att ringa till bemanningsföretaget och dra tillbaks de fackliga kraven. Det här är ett övergrepp, inte bara mot den enskilde fackmedlemmen utan också på oss alla. En frihet som hotas av kriminella gäng som använder företag för sin kriminella verksamhet.

Det är skrämmande att se hur fackliga medlemmar runt om i Sverige hotas och trakasseras men det vi nu ser är ett steg som jag trodde aldrig vi skulle behöva se i vårt land. Självklart utgår jag ifrån nu att alla partier i Sveriges riksdag tar avstånd från detta, att regeringen nu tänker skärpa lagstiftningen rörande hot och trakasserier mot fackliga medlemmar och ombud, att åklagare och polis lägger ned resurser på att få detta till domstol samt att bemanningsföretaget namnges fullt ut i media och att dess ägare får ställas till svars för det som har hänt.

Dock behövs ytterligare åtgärder. Socialdemokraternas Morgan Johansson har vid ett flertal tillfällen gått ut och pekat på att samhället måste ta kampen med den organiserade brottsligheten. Den organiserade brottsligheten går in och tar över företag, har andra kopplingar till vissa företag eller startar upp sådana för att tjäna än mer pengar och/eller tvätta svarta pengar vita. Genom lönedumpningar, svartjobb och liknande kan brottsligheten tjäna grova pengar. Detta måste tas på största allvar.

Det är därmed inte så konstigt att den organiserade brottsligheten och mindre kriminella gäng ser facken, och därmed arbetarrörelsen, som ett stort hot. Kollektivavtalen utgör ett golv som har ett pris som den organiserade brottsligheten inte vill betala. Det blir därmed ”naturligt” för sådana personer verksamma i detta att hota, trakassera och misshandla fackliga representanter samt hota anställda om dessa vill gå med i ett fack.

För samhället gäller det att ta avstånd från det, isolera de företag som är inblandade i detta och dra dem inför domstol tillsammans med den organiserade brottsligheten. Samtidigt behöver lagstiftningen skärpas, liksom att övervakningen av den organiserade brottsligheten ökar. Arbetsgivarorganisationerna behöver också ta krafttag mot detta och sätta stor press på företag som har inblandning av den organiserade brottsligheten/kriminella gäng.

Jag hoppas att det som nu har hänt blir en enorm väckarklocka för samhället och att vi nu gemensamt sätter igång ett arbete med att städa upp. Det är hög tid för det. För det vi ser är ett hot mot oss alla, inklusive alla seriösa företagare som kämpar hårt varje dag. För dem är detta också ett hot.

Två tekniska högskolor

Fredrik Reinfeldt och moderaterna har levt högt på jobbfrågan. Så pass högt att man har mer eller mindre ”idiotförklarat” kritiken mot de saker man har infört samt det andra vill se istället. Självförtroendet har varit högt men efter nästan sex år vid makten råder det massarbetslöshet i Sverige, antalet arbetslösa ligger på 8,1 procent. Det viftas bort och istället talas det om att sänkningen av restaurangmomsen på 5,4 miljarder kronor ska vara det som ska få ned arbetslösheten. I kritiken mot detta har nu kommit in ytterligare en dimension i form av två stycken tekniska högskolor.

I går var det Stefan Löfvén som talade i ett proppfyllt Almedalen. Fredrik Reinfeldt trodde nog att han hade jobbfrågan som i en liten ask, speciellt efter sitt eget framträdande, men hela frågan ryktes bort mitt framför ögonen på honom av Stefan Löfvén och socialdemokraterna.

Sedan lanseringen av sänkt moms för att äta mat på restaurangen, catering och liknande har framför allt moderata riksdagspolitiker försvarat detta med näbbar och klor. Alla som är mot denna sänkning är därmed för att arbetslösheten ökar. Ett dåligt sätt att argumentera på då det låser hela debatten. Stefan Löfvén har valt en annan vinkel. En vinkel som faktisk visar på att det går faktiskt att satsa på att bekämpa arbetslösheten på både kort och lång sikt.

Kostnaden för den sänkta restaurangmomsen kostar lika mycket som två stycken kungliga tekniska högskolor. Varje år går det närmare 15 000 studenter på Kungliga tekniska högskolan, KTH. Studenter som är högvilt för svenska arbetsgivare och som startar nya företag, som i sin tur anställer folk. Det finns cirka 839 lärare och 1600 doktorander. Det är ett av Sveriges ledande högskolesäten.

Socialdemokraterna har fört fram kritik mot sänkningen av restaurangmomsen då vi anser att pengarna kan användas mycket bättre, vilket gynnar de som är arbetslösa och de som arbetar. Stefan Löfvén pekar helt korrekt på att vi måste använda dessa 5,4 miljarder kronor på ett annat sätt. Om vi hade valt att satsa dessa pengar på att bygga två helt nya tekniska högskolor skulle det innebära att ytterligare 30 000 studenter fick möjligheten att läsa tekniska program och kurser, ytterligare 3200 fler doktorander hade funnits i Sverige tillsammans med närmare 1680 stycken högskolelärare. Det hade varit en bra satsning som hade inneburit:

1: Förstärkning av den svenska konkurrenskraften på den globala marknaden.

2: Framväxten av nya företag.

3: Svenska arbetsgivare hade fått möjlighet till att kunna rekrytera många nya kompetenta medarbetare.

4: Istället för arbetslöshet hade många fått möjligheten att plugga på högskolenivå och därmed fått nya möjligheter till att förverkliga sina drömmar.

5: En minskning av gapet gentemot andra länder som storsatsar på högskolan.

Även om Kina och Indien ”spottar” ut massvis med högskoleutbildade personer skulle Sverige minskat lite grann på detta gap. För en viktig signal har nu årskurs nioeleverna skickat till politikerna i Sverige två år i rad. De vill ha högskolebehörighet för de ser den långsiktiga vinsten med det för dem.

Stefan Löfvéns enkla jämförelse visar att Sverige måste tänka smartare om vi ska ha en chans att minska arbetslösheten samt skapa massvis med nya välbetalda arbetstillfällen i Sverige. Vad tycker du bygger Sverige bättre och starkare?

För övrigt anser jag att handelsminister Eva Björling ska avgå (samt att Securitas slutar krypa för överhögheten för här har företaget gjort bort sig).

Röda berget i en mediesammanfattning av Stefan Löfvéns tal. Martin Moberg sammanfattar Almedalen. Parkstugan skriver om talet. Ulf Bjereld tar upp Stefan Löfvéns debut i Almedalen. Anna Vikström om ett tal som ger hopp. Högbergs tankar om att talet fick grönt. Katrine Kielos i en form av analys. Svd1 i en analys, Svd 2. DN1, DN2. Dagens Arena om socialdemokratins spelidé utifrån fotbollstermer.

Krisen för gymnasieskolorna i sydöstra Skåne måste brytas

På riksnivå har vi kunnat ta del av hur eleverna väljer bort de praktiska programmen till förmån för de teoretiska. Orsaken är att de vill ha högskolebehörighet. En kris med andra ord för de praktiska programmen och därmed också för svensk ekonomi. Samtidigt avskedas lärare på gymnasier runt om i Sverige. Detta bland annat på grund av att staten har dragit in 675 miljoner kronor från gymnasiet. Resultaten minskar och allt fler lämnar gymnasiet utan att ha slutbetyg. Konkurrensen bland gymnasieskolorna slår undan benen på elevers utbildningsmöjligheter vilket leder till problem för dem. I sydöstra Skåne befinner sig gymnasieskolorna i en djup kris. Österlengymnasiet är i det närmaste utslaget och Sydskånska gymnasiet beräknar gå back med 25 miljoner kronor i år.

I sydöstra Skåne finns tre kommunala gymnasieskolor. Den ena är Sydskånska gymnasiet som ägs gemensamt av Ystads, Tomelillas och Sjöbos kommuner. Den andra är Nils Holgerssons gymnasiet som ägs av Skurup. Det sista är Österlengymnasiet som ägs av Simrishamns kommun. Till detta ska läggas privata gymnasier som Bollerup, John Bauer och Praktiska gymnasiet.

Under ett par år har vi kunnat följa hur gymnasiekrisen har fördjupats allt mer för Sydskånska gymnasiet och Österlengymnasiet men även Nils Holgersson gymnasiet i Skurup. I takt med att antalet elever har minskat samt att fler och fler väljer andra gymnasieskolor, speciellt i västra Skåne, har detta bemötts med nedskärningar av personalen och försök att samla verksamheten i få enheter. Antalet gymnasielärare i detta område har minskat och över hundra har försvunnit. Det i sin tur har en del elever uppfattat som en varningssignal och sökt sig till skolor i västra Skåne. Det är med andra ord KRIS!

Jag har funderat en del på hur denna utveckling ska kunna vändas för gymnasierna i denna del av Skåne. Det som nu måste till är ett nytt tänkande som bygger på samarbete och specialisering istället för inbördes konkurrens och en vilja att slå ut en motståndare. Vi måste gemensamt inse att gymnasieskolorna i sydöstra Skåne måste hjälpa varandra och ha ett samarbete som gör att allt fler elever lockas hit. För de klarar inte av kämpa var och en för sig själva.

Jag skulle vilja se följande saker genomföras:

1: Se alla sydöstra Skånes gymnasieskolor som ett ”Campus SÖSK”.

2:  Gemensamt framtidsmöte i höst om gymnasierna i vår del av Skåne där de kommunala och privata skolorna träffas för att diskutera hur man ser på utvecklingen och möjligheterna för att bedriva gymnasieverksamhet. Se till att detta är ett rejält seminarium med gymnasiet i fokus.

3: Satsa på ordentliga elevboenden och se till så att det går att pendla mellan skolorna snabbt. Även om man vill att eleverna till den egna gymnasieskolan ska bo på de egna elevhemmen är det inte fel att öppna upp möjligheterna att låta andra elever från andra skolor också bo där. Det berikar och hjälper skolorna i området.

4: Skolorna har utbyte mellan varandra för att på detta sätt lära av varandra, låta eleverna inspirera varandra men också låta elever få möjlighet att få undervisning av andra lärare.

5: Satsa på det internationella och låt de olika skolorna specialisera sig gentemot olika delar av världen. Österlengymnasiet skulle kunna ha länderna runt Östersjön som sitt område. Sydskånska gymnasiet skulle kunna ha fokus gentemot Asien och Afrika medan Nils Holgersson gymnasiet har Centraleuropa som sitt. Här finns självklart goda möjligheter för de privata gymnasierna att vara med.

6: Gemensamma marknadsföringsinsatser och mål. Genom att sätta upp gemensamma mål till exempel att antalet gymnasielever i Sydöstra Skåne ska ligga på 7 000 elever får man ett annat sätt att arbeta på där framtiden hela tiden är det som man arbetar gentemot. Marknadsföring skulle man med lätthet kunna genomföra tillsammans och på det sättet både spara pengar men också kunna köpa in marknadsföringskunskaper utan några större problem.

Jag kommer att återkomma till fler punkter i senare blogginlägg men min slutsats är klar. Det måste bli ett slut på den inbördes konkurrensen i vår del av Skåne. Om det ska finnas kvar bra och duktiga gymnasieskolor i sydöstra Skåne i framtiden måste man nu sätta igång att samarbeta och se området som en helhet. Den skolledning som inte ser detta har därmed inte förstått hur det ser ut i dag men framför allt inte vad framtiden har med sig och innebär.

Ystads Allehanda om antagningen till Sydskånska gymnasiet.

När kommer Kd att lämna (m)alliansen i Ystads kommun?

Jag hade tänkt att ligga lite lågt ett tag och fundera vidare på än det ena och det andra men nu får det vara slut med det. Den första postningen jag nu gör fokuserar på den styrande (m)alliansen i Ystads kommun. En majoritet som är bräcklig, speciellt efter två ledande kristdemokraters utspel i dagens Ystads Allehanda. Efter denna finns bara en fråga som kräver ett svar: När kommer Kd att lämna (m)alliansen i Ystads kommun?

I valet 2010 gick kristdemokraterna till storms mot etableringen av EWP i Ystads hamnen, ett vindkraftstillverkande företag. Man ville istället att en ny stadsdel skulle byggas och slog upp detta stort som något nytt (som om det skulle vara nytt när alla andra städer göra samma sak). Nya röster vanns på detta löfte och kampen mot EWP:s etablering.

Moderaterna insåg att detta var en stöttesten i förhandlingarna med Folkpartiet, Centern, Miljöpartiet och Kristdemokraterna. Det slutade i att just i denna fråga fick partierna agera som man själv ville.

Kristdemokraterna har under denna mandatperiod i olika debattartiklar, på kommentarsplatser i Ystads Allehanda och Skånska Dagbladet samt i kommunfullmäktige med emfas fört ut sitt budskap. Det har också på dessa arenor utövats prickskytte mot de egna allianskamraterna, speciellt kommunstyrelsens ordförande, moderaten Kristina Jönsson.

Dagens debattartikel går till attack mot Ystads kommun och därmed den styrande majoritet som man själv är en del av. Kommunfullmäktige har beslutat om att satsa på EWP och därmed har den styrande majoriteten i Ystads kommun, som kristdemokraterna är en del av, fått i uppdrag att förverkliga detta. Kristdemokraterna sitter därmed med i detta och ska förverkliga etableringen.

Kristdemokraterna Joakim Strandberg och Peter Lindhe anser att ”Personligen är vi oerhört skeptiska till hur Ystads kommun hanterar ärenden kring hamnen.” De skriver också ”Gör nu Ystads invånare en stor tjänst och lämna förhandlingsbordet med EWP…”.

Det är intressant att i budgeten för 2013-2015 som kommunfullmäktige i Ystad tog onsdagen den 20 juni kom inte kristdemokraterna med ett annat budgetförslag än det som (m)alliansen i sin helhet la. Om kristdemokraterna menar allvar med sin kritik hade man där kunnat lägga ett annat förslag rörande hamnen som visar på det Joakim Strandberg och Peter Lindhe skriver. Det gjordes inte.

Jag gissar att Joakim Strandberg och Peter Lindhe tyckte att dagens debattartikel var perfekt att skriva och få in i Ystads Allehanda. Istället visar den på ett trovärdighetsproblem för kristdemokraterna när det gäller hamnen, intresset för makten och vad man nu ska göra. Man kan inte längre komma med dessa debattartiklar då dessa inte längre fyller någon funktion. Den fråga som Kd nu måste besvara är: När tänker Kd lämna (m)alliansen i Ystads kommun?